Okidoki: När estetik är politik

På Göteborgsbaserade Okidoki Arkitekter gör man ingen hemlighet av att det finns en ideologisk drivkraft i verksamheten. Med en närmast unik kompetensbredd siktar de nu på att bli sina egna beställare i framtiden.

Hos Okidoki är det bråda dagar – samhällsplaneringsprojekt varvas med allt från kontorsbyggnader till ett hotellobbykoncept. Den lilla unga uppstickarbyrån från Göteborg är inte så liten (60 anställda) eller ung (12 år) längre. Men uppstickare vill man fortfarande vara.

Det var Rickard Stark och Fredrik Hansson som lade grunden till Okidoki 2005 tillsammans med Ola Serneke. Sistnämnde blev utköpt 2013 och har gjort en minst sagt spikrak fastighetskarriär på egen hand. Förra året kom Maja Ivarsson in som vd, och de två urgrundarna har därmed kunnat lägga ännu mer tid och kraft på det politiska projekt som Okidoki har blivit. Bland debattartiklarna under det senaste året återfinns bland annat ”Polotröjan är svart – arkitekturen är kritvit” på SVT Opinion och ”Bevare oss väl för Göteborgsandan 2.0” hos GP.

Det perfekta yrket

Rickard är precis hemkommen från ett halvmaraton i preppiga Oxford när vi når honom. Han bekräftar att han gärna jobbar med att driva politiska ärenden genom arkitektrollen.

− Vi är absolut ideologiskt drivna, säger han. Är man intresserad av form, design och samhällsfrågor så är arkitektyrket klockrent. Vi ser det som en del av samhällskontraktet och känner att vi kan påverka det politiska sammanhanget vi befinner oss i.

Den här holistiska synen på arkitektur har färgat Okidoki som varumärke under årens lopp. Det grundläggande budskapet enligt Rickard Stark är ”att bryta ner hierarkierna och ge makten mer till kreatörerna”.

− Staten och kapitalet har skapat en oligopolsituation som inte är sund. Det är alldeles för lätt för kommuner att sälja iväg sin mark till de stora aktörerna. Man släpper inte bara sin egen ekonomi utan även kvalitetskontrollen. Vi får allt mer trista miljöer på grund av detta.

Men, menar Rickard Stark, det finns i dag ett visst mått av kommunalt uppvaknande.

− Folk frågar sig varför allt ser likadant ut, och det handlar om att det är samma bolag som bygger överallt. Har man istället en process som uppmuntrar fler små aktörer får man också en större bredd. Det är samma mekanismer som hos andra branscher, men i den svenska byggbranschen har dörren varit stängd. Innovationen kommer underifrån. Små aktörer använder dessutom andra typer av arkitektkontor, så det ger ringar på vattnet.

”Vi är antimodernister”

Med 60 anställda och en nyöppnad filial i Stockholm är man som byrå inte riktigt lika snabbrörlig längre. Men för ägarna handlar det också om att kunna spela i en högre liga.

− Vi vill bli tillräckligt stora för att få reell makt. Sen har vi ju hela kunskapspaletten, vilket är väldigt ovanligt. Vi jobbar med att utforma lärandemiljöer, arbetsplatser, bostäder, hotellinredningar och offentliga projekt samtidigt. Det kan låta spretigt, men för oss och våra medarbetare är det definitivt en USP att vi kan jobba med nästan vad som helst.

Vad är just er stilfilosofi skulle du säga?

− Vi är i någon mån antimodernister. Det finns ofta ett romantiskt anslag i det vi gör, vi är inte rädda för romantik. Huset eller produkten har en egen tydlig form, gärna på ett dekorativt sätt.

Vilken typ av lösningar ser ni som mest framväxande för tillfället?

− Vi väntar fortfarande på ett totaluppdrag. Det som har hänt i branschen är att så kallade generalkonsult-uppdrag äntligen börjar få fäste. Det innebär att man tar ansvar för hela projekteringen, med underkonsulter. Vi får ansvaret direkt, och slipper hantera information som filtrerats i flera lager. Det gör att arkitektbyråerna klättrar i näringskedjan och får högre status. Vi måste ta den rollen så att vi slipper vara tvåa på bollen hela tiden. Vi har högre ambitioner än så.

Byggande arkitekter är framtiden

Faktum är att vissa beställare redan börjat stipulera detta som krav i sina upphandlingar. En besläktad men i praktiken motsatt trend är totalentreprenad, där ett byggbolag beställer arkitektbyrå och underleverantörer efter att alla visioner redan är satta på pränt.

− Totalentreprenad är det värsta vi vet, säger Rickard Stark. Det innebär den absolut sämsta maktbalansen: beställare som är byggbolag. Det leder ofta till ett dåligt resultat där båda parterna blir missnöjda.

Han menar att en motreaktion sker här och nu.

− Vi vill vända på det, och handla upp byggare som ska förverkliga vår vision. Allt fler arkitektkontor börjar nu bygga i egen regi. Det har exploderat de senaste åren. Vi gav makten till arkitekterna i Vallastaden 2013, och nu finns det fem byggande arkitekter i stadsdelen. Det ger mer kreativitet och kontroll.

Hur bygger ni in hållbarhet i de projekt ni jobbar med?

− Vi har intern kompetens. Energi- och miljökrav är en sak, men sen är det stadsnivån med ny mobilitet – hur ska vi till exempel tänka kring bilar? Hållbarhet handlar också om integration, om trevliga boendemiljöer där man kan få människor att trivas. Det är minst lika viktigt som att ha energieffektiva byggnader. Passivhus är toppen, men om man måste ha bil för att ta sig till affären blir det feltänkt tycker jag.

Så hur kan vi få folk att ändra sitt bilbeteende?

− Man måste våga. Vallastaden är återigen ett bra exempel. Där finns det inga privata parkeringsplatser, bara P-hus. För fem år sen var det otänkbart, men de senaste två-tre åren har frågan inte varit uppe en enda gång. Förändringen går fort – det är lite som när man förbjöd rökning på krogen, det tog några månader och sen var det otänkbart att man någonsin hade rökt bland folk som äter middag. Det finns förstås bilkramare, men de är på utdöende. Unga vill inte köpa egen bil längre. I USA har jag hört att fler män över 80 år köper bil än män under 30.

Vi ska bygga bättre, inte billigare

Våra politiker brottas ständigt med den till synes omöjliga bostadsekvationen − hur ska vi lyckas bygga betydligt mer − och samtidigt kostnadseffektivt, snabbt, hållbart och vackert? Rickard Stark menar att frågan ofta fastnar i att ska byggas billigt, vilket sänker kvalitetsnivån.

− För mig är flaskhalsen det kommunala markinnehavet, och att man slumpar bort sin mark utan att ställa krav. Vi håller på att vända den skutan tillsammans med upplysta personer i branschen och på olika myndigheter. Sen tillhör jag dem som inte tycker att vi ska bygga billigt − det innebär bara att vi skickar notan till någon annan. Finansieringslösningen måste enligt min mening komma med hyresgästen, vid behov i form av höjt bostadsbidrag eller likande. Vi ska inte bygga sämre bostäder för vissa grupper. Vi måste bygga allting på ett vettigt sätt, sen får politiken se till att folk har råd att bo där. I Norge har man spännande lösningar som vi borde kika mer på tycker jag.

Vad drömmer du om att göra mer av på ett personligt plan?

− Jag har en dröm om att genomföra ett större projekt i egen regi där vi bygger vår vision själva, för att visa att det går att göra saker på ett annat sätt. Jag tror att jag delar den drömmen med många andra arkitektkontor. Finansieringsfrågan är förstås flaskhalsen, men nu finns det en del ackumulerat kapital som kan göra nytta. Det finns andra sätt, man kan crowdfunda och hitta olika samarbeten. Man får vara lite slug helt enkelt.

CHRISTIAN VON ESSEN

 

BILDTEXT: Järfälla idrottsstad, ny stadsdel med idrott, boende och kontor.

Kund: Serneke.