Spindeln i snåret

Emma Jonsteg, VD på arkitektbyrån Utopia.

Emma Jonsteg är arkitekten och byrå-vd:n som med sina många engagemang har blivit en centralfigur i den svenska samhällsbyggnads- och stadsplaneringsdebatten. Hon menar att arkitekter bör flytta fram sina positioner och ta ett större ansvar för samhällsutmaningarna.

Som vd för arkitektbyrån Utopia har Emma Jonsteg de senaste åren haft möjlighet att på ett mer eller mindre konkret sätt bidra med nya infallsvinklar i samhällsplaneringen.

Där många andra näringslivstoppar ser vd-uppdraget som det centrala i sin gärning, tar Emma Jonsteg med nyfikenhet tag i det mesta som angår byggandet och dess utveckling.

Hon är styrelsemedlem i Sveriges Arkitekter och Föreningen Trästad Sverige, samt programleder Sveriges Byggtjänsts podcast Snåret, där hon samtalar med branschprofiler och politiker om aktuella ämnen. Tidskriften RUM placerade henne som Sveriges mäktigaste i branschen, medan Fokus gav henne en 21:a plats på sin lista över landets mäktigaste kulturpersonligheter.

KOMMUNERNA BÄR STORT ANSVAR

− Jag tycker att vi är ganska duktiga på ekologisk hållbarhet. Men när det gäller ekonomisk och social hållbarhet skulle vi kunna bli bättre betydligt fortare. Det handlar mycket om kommunerna och deras förmåga att ställa krav på värdeskapande aspekter i sina upphandlingar och tävlingar. Jag tycker att de skulle kunna bli betydligt mer innovativa kring vad man vill bidra med, exempelvis när det gäller jämställdhetsaspekter och publika ytor. Vi behöver generellt en bättre samverkan mellan olika intressenter och kommunerna måste ta täten för att driva den utvecklingen.

Kan det vara så att social hållbarhet har fallit mellan stolarna för att det är svårt att mäta?

− Kanske, men då får man skaffa sig de verktygen tycker jag. Det gäller att pröva sig fram, utvärdera metoder och modeller. Vår bransch gör gärna som man alltid har gjort, men det är dags att sluta använda det som ursäkt.

Du lägger ofta in den estetiska aspekten i hållbarhetsbegreppet. Kan du utveckla det resonemanget?

− Historien har varit tydlig: en behaglig boendemiljö skapar högre trivsel. Naturligtvis är det subjektivt, men det finns fortfarande viktiga aspekter som kan bedömas mer objektivt. Vackra miljöer som ger de boende en högre livskvalitet genererar också högre värde – det är ganska enkel matematik tycker jag.

Ditt engagemang för arkitektur och stadsbyggnad tycks både brett och djupt. Hur skulle du vilja sammanfatta din grundläggande vision för framtiden ifall du får välja?

− Svår fråga, men man kan sammanfatta det med att jag brinner för att bidra till att skapa förutsättningar för ett bättre samhälle. Jag vill hela tiden utveckla idéer och innovationer som går bortom bara fungerande hus och stadsplaner, skapa värde för platsen och människorna och bidra till en bättre livsmiljö för alla.

Kan du tänka att dig att jobba mer politiskt i framtiden?

− Jag tror inte att jag ska vara politiker. Men det jag gör är förstås till stor del opinionsbildning, och engagemanget är en del av att föra debatten framåt. Politiken har det yttersta ansvaret och sätter ramarna för de livsmiljöer vi kan skapa. Säger du att skolan är viktig samtidigt som du bygger baracker för skolverksamheten att husera i, så blir det ett politiskt statement som signalerar vad man värdesätter i slutändan.

Blir du någonsin lockad av att prova lyckan utomlands, med lite mer fria tyglar?

− Jag tror att det är minst lika snårigt att jobba som arkitekt utomlands som att göra det i Sverige. Däremot kan det finnas en annan syn på arkitektur och arkitektens roll i projekten utomlands. Vi gör faktiskt en utlandssatsning nu med Utopia och etablerar projekt i andra länder.

Många vill komma in tidigare i byggplanprocessen. Är det eftersträvansvärt för arkitekter också?

− Vi är generellt dåliga på att samverka i de tidiga skedena. Egentligen kan vi ju inte börja rita hus innan vi vet hur platsen ska fungera. Vem ska bo där? Vilket innehåll saknas? Vilka frågor behöver vi ställa? Det kommer dyka upp behov i framtiden som inte finns i dag, och då behöver vi en strategi. I dag har vi en långdragen planprocess som inte sällan tar upp till tio år, i vissa fall ännu mer – men då är vi ju redan i framtiden. Är den processen fortfarande relevant som den ser ut i dag?

Så hur ska man göra?

− Det handlar inte om att göra om allting, men vi måste börja jobba på nya sätt. Det gäller för alla i branschen. Generellt är det väldigt mycket ”vi gör som vi alltid har gjort, med samma personer som vanligt”. Vi är superdåliga på att ta in kunskap från andra branscher och att tidigt involvera de invånare som faktiskt ska leva i de miljöer vi skapar. Dessutom måste det finnas en genuin tro på att deras bidrag kan skapa ett stort värde.

”Billiga bostäder” är en ständig knäckfråga. Var finns nyckeln till det?

− Vi måste vara försiktiga med att ha en övertro på att pressade produktionskostnader per automatik ger billigare bostäder. Marknaden sätter ändå priserna i slutändan. Och det är svårt att pressa byggpriserna − Sverige har bland de högsta byggkostnaderna i världen. Däremot kan vi satsa på att skapa större effektivitet på byggarbetsplatserna. Jag tror att det handlar mycket om att utveckla produktionstekniker och prefab. Debatten om den sociala bostadspolitiken missar ofta målet − de billigaste bostäderna finns redan i det befintliga beståndet. Det är därför smartare att rikta resurser mot hushåll som har det svårt, snarare än att subventionera byggherrar. Återigen är det kommunernas ansvar. Nyproduktion är inte hela lösningen. Nu bygger vi nytt åt en grupp som inte har råd att efterfråga det.

På Utopia kan ni ibland ta fram riktigt vågade och visionära förslag som kanske inte blir av. Finns det ett värde i det ändå – att bidra till att få igång nya diskussioner? Eller att få andra uppdrag genom en PR-effekt?

− Vår intention är alltid att det vi ritar ska bli riktiga projekt och byggnader. För projekt som inomhusparken på S:t Eriksplan i Stockholm blir det förstås samtidigt ett sätt att lyfta fram idéer som vi tycker att staden behöver. Vi vill visa att arkitektur kan vara en bidragande kraft för att lösa utmaningar. Samtidigt innebär det utveckling för oss på kontoret att få visa upp goda idéer som Stockholm eller Sverige skulle må bra av.

Framtidsvision för St Eriksgatan, Utopia.

Hur har inomhusparken mottagits?

− Vi har fått jättemycket positiv respons och uppmärksamhet, och fastighetsägare vill vara med och bidra. Nu för vi en diskussion kring hur vi gemensamt kan få till den typen av projekt. Men kommunen kan inte riktigt ta hand om initiativet, man är van vid att berätta för andra hur man jobbar. Det är så sorgligt att man inte kan fånga upp det och andra projekt av den typen, för det finns en enorm kraft i medborgarnas idéer. Kanske måste man som kommun börja omvärdera sin egen roll som beställare till att våga släppa makten och bjuda in andra till att medskapa.

Vad har varit de främsta lärdomarna när du jobbar med podcasten Snåret tillsammans med Svensk Byggtjänst?

− Alla pratar om att ta tag i frågor tillsammans, att vi måste komma bort ifrån stuprör, bli transparenta och bjuda in varandra med projektet och samhällsnyttan i fokus. Det kommer upp i varje avsnitt: samverkan och samskapande. Samtidigt är det jobbigt med förändring, det är mänskligt. Snåret är jättekul att göra och vi får nya lyssnare hela tiden.

I Almedalen pratade du bland annat om arkitektens roll. Hur ser du på den?

− Jag menar att arkitekter behöver bli mer av aktivister, som driver frågor och tar initiativ. De ska vara mer visionära, bidra med sina kreativa kunskaper och vara delaktiga i att ta hand om våra samhällsutmaningar.

Krävs det en bredare kunskap?

− Kanske, men i dag har många också en väldigt begränsad syn på vad en arkitekt gör. Vi har själva ett ansvar att flytta fram våra positioner.

Dela